Dagens Nyheter – 29 januari 1872, sida 2

— Ni väcker Lothario, sade hon. Han behöfver hvila; ty vi ha nyss sysselsatt oss en hel timme med öfningar, han och jag, och derför äro vi båda i högsta-grad uttröttade. Santenio kastade en. vild, hatfull: blick på Marie, som denna emellertid icke märkte; men den . skulle. ejhaförskräckt henne, om hon också märkt densamma. Hos henne fanns ingen fruktan mera; hon var fullkomligt likgiltig för hvarje fara. Den. häftiga hjertesorgen hade beklädt hennes bröst med ett pansar, som ingen dolk och ingen kula förmådde genomtränga. Hon visste ganska väl, hurudana de känslor voro som Santenio hyste. för henne, men hon brydde sig icke derom. Det var henne helt och hållet. likgiltigt, om han älskade: eller hatade; förbannade eller välsignade henne. På hela jorden. fanns numera ingenting, som förmådde rycka henne ur detta kalla, isiga lugn, hvarmed hon: mötte alla dem som, vare sig med ett leende eller en rynkad parna, vare sig med smicker eller smädelser, nalkades henne. Hon tycktes vara fullkomligt känslolös, och endast en uppmärksam iakttagare skulle ha kunnat ge, huru det ibland blixtrade i hennes ögon, och huru -henneg läppar understundom darrade, till och med när hon log. Han skulle ha märkt att detta kalla lugn i hennes ansigte liknade en isskorpa, som vintertiden betäcker den vilda strömmens yta, men under hvilken vattnet oupphörligt arbotar, i hvarje ögonblick färdigt att genom