Då nu Carl Otto Andersson, hvilken säger sig djupt ångra sina brott, söker af gunst och nåt förskonivg från dödsstraffet och begär att mec lifstidsarbete i cell få försona sina missgerpin gar, torde icke böra lemnas utan uppmärksamhet den omständigheten, att då Andersson den 15 april 1858 begick mord på Otto Leonard Fager ström, hade han ännu icke fyllt 18 år. Enligt nu gällande strafflag (5: 3), skulle Andersson, i engeende till sin ungdom, för detta brott icke kunnat anses skyldig till strängare straff in högst tio års straffarbete, i stället för den bestraffning af högsta kroppspligt af 28 dygns fängelse vid vatten och bröd samt lifstidsarbete å fästning, som nu, genom k. m:ts utslag den 12 oktober 1858, stadgades för honom. Hade han blifvit för nämde brott dömd efter den 5 år senare gillande nya strafflagen, bade han icke blifvit betraktad såsom lifstidsfånge och följaktligen hade det af honom den 20 sistlidne juli föröfvade mord icke heller kunnat så strängt uppfattas, som pu, enligt lagens bokstaf, måst ske. Carl Otto Andersson har åberopat, att han under flera år lidit af ett sjukligt och retsamt lynne, som oftast försatt honom i en hög grad af förtviflan, och att detta lynne, i förening med den fixa idn, att han mera än någon annan af sina medfångar behandlades för hårdt, framkallat begiäret att hämnas. Handlingarne i målet synas bestyrka uppgiften att Andersson lidit uf ett ytterst retligt lynne, och det är endast att beklaga, att alla upplysningar saknas, huruvida icke de upprepade cellstraffen utan arbete för en sammanriäknad tidslängd af omkring 2 år haft ett å Anderssons sjiälstillstånd förderfligt inflytande. Mig förefaller det åtminstone ganska sannolikt, att dessa cellstraff utan arbete haft en skadlig verkan på en ung man med sett af naturen obändigt och lättretligt lynne, som måhända genom en mildare behandling kunnat böjas, Skulle nu härtill komma, att Andersson, såsom han etger, oroats af den fixa iden, att han framför andra fångar varit föremål för sträng behandling, hvilken fixa tankegång är ganska möjlig, är det ock antagligt att detta lidande stegrats af långvarigt vistande ji cell utan rinraste sysselsättning och framkallat hämndbegiäret i all sin styrka. Med anledning af hvad jsg sålunda anfört, kemställer jag, att k. mi al gurst och nåd må täckas förskena Carl Otto Andersson från dödsstraffet och tillåta honom att försona sina hrott med straff af förlust af medborgerligt förtroende för alltid samt att, under de försigtighetsmått, hvilka pröfvas nödiga mot fara för våldsamma. handlingar från hans sida, för sin återstående lifstid hållas till straffarbete. 1 statsrådet den 21 december 1871 afslog kungl. maj:t Carl Otto Anderssons nådeansökan, och kommer denne alltså att mista ifvet genom halshuggning. EEE TR IR NRA Ån SS Då SR TR TESEN KT STR AE SR ERETESA Pe