gade Bantenio derefter, låtsande som om han ingenting anade. Hon såg på honom med så skarpa, forskande blickar, att PSantenio förvirrad nedslog ögonen. — Nej, sade hon, jag känner henom icke. — Men han tyckes, likasom hufvudstadens alla öfriga unga herrar, vara synnerligen angelägen om attfå göra er bekantskap. I går var han här tre gånger och bad på det aldra enträgnaste sätt, att han skulle få tala med er. — Jag vet det, ty jag lät tre gånger afvisa honom. — Ni är konseqvent i er hårdhet, signora. Förgäfves ha allestädes de rikaste och mest ansedda herrar bemödat sig att komma i ert sällskap, förgäfves ha de skickat er de dyrbaraste presenter och de vackraste bloramor samt skrifvit de artigaste bref till er. Ni har icke mottagit presenterna, ni har sändt brefven tillbaka ouppbrutna, endast blommorna behöll ni, för att dermed pryda lejonets bur, och vid representationerna fingo sedan herrarne till sin harm och vrede bevittna, huru leojonet trampade sönder dessa dyra blommor, som de skickat till signoran. — Lothario, tycker om blommor, i synnerhet sällsynta och utländska. De påminna honom om hang hemland, sade Marie. När ban ligger så här och drömmer, minnes han sitt hemland, och då...