låta anordna en sådan blodig akt, för att en dödsdom ändtligen må gå i verkställighet, bör, enligt mina tanke, endast kunna motiveras af en den mest tvingande nödvändighet. Ett sådant fall vore till exempel för handen, om sambhiillsordningen, genora det ifrågavarande brottet, blifvit så väsentligen rubbad, att den icke längre kunde upprätthållas utan att delinqventens lif uppoffrades, eller att samhället gaknade alla medel att. skydda sig mot den ifrågavarande brottslingen, så att icke annan utväg funnes att anlita, än att beröfva honom lifvet. Men ett sådant förhållande tiger bär alldeles icke rum. Det brott, hvarom nu är fråga, är utan tvifvel ett särdeles groft och afskyviärdt brott, dock ingalunda gröfre eller mera afskyvärdt, än de dubbelmord, giftmord, mord i förening med rån och så vidare, der likväl gerningsmännen i senare tider vunnit förskoning från dödsstraflet. En noggrann jemnförelse af handlingarne i alla dessa mål, der benådning förekommit, skulle snart ådagalägga detta förbållande. Men ett mord, äfven om det är alt anse såsom itereradt brott, och begånget under den försvårande omständigheten, att en lifstidsfånge af hämnd har beröfvat en af betjeningen vid fängelset dess lifj kan dock icke sätta och bar icke heller i närvarande fall satt hela sambhällsordningen i tara; och här äger samhället alltid möjligheten öppen, att för framtiden göra en hämdlysten, vildsint, oregerlig fånge oskadlig på samma sätt, som det förfares med vildsinta, oregerliga dårar, hvilka likaledes äro för den allmänna säkerheten vådliga personer och derföre äfven måste inspiärras så, att de icke vidare blifva i tillfälle att föröfva något ondt. : Af handlingarne framgår att Carl Otto Andersson, hvilken är född den 16 april 1840 och vid ett års ålder förlorade vård at sin moder, den 15 april 1858 — således en dag innan han fyllt aderton år, tförsåtliger och med vilja dräpt faktoriarbetaren Otto Leonard Fagerström, hvilken genom gyckel och förolämpningar retat honom till biimnd, alt Andersson i anledning häraf af Göta ,hufrätt dömdes för mord att mista lifvet; men att Lan af korgl muaj:t, som gillade hofrättens utslag, förskonades från dödsstraffet och afigunst och nåd tilläts ätt i stället umgälla sitt brott med 28 dygns fängelse vid vatten och bröd samt lifsiidsasbete å fästning. Sedan Andersson biisvit i december 1858 intagen å fästving, har han under denna tid: gjort sig skyldig till åtskilliga Ifrrbrytelser, såsom rymning 3 gånger, våld å medfånge, våld medelst knifskäring å soldater, trotsigt uppförande och olydnad, ohöflighet mot bevakningen, vigran att underkasta sig cellordningen och så vidare, för hvilka brott och förseelser -han undergått straff af 3 månaders melianketwiing, 40 prygel, 28 dygns fängelse vid vatten och bröd och sammanräknadt omkring 5 år 3 månaders fängelse i cell; deraf omkring 2 år utan arbete, och 8 dagar i mörk cell, hvarförutan hån, såsom vådlig för aliminna säkerheten, sutilt 5 månader i förvaringscell med arbete. De straff för våld, rymning och disciplinära förseel:er, :som Carl Otto Andersson undergått, synas, om äfven fullt rättvisa, dock hvad disciplinärförbrytelserna vidkommer, bafva varit utomordentligt stränga. Att sitta i cell utan arbete gång eter gång, ända till en tid af 2 år, kan lätteligen, om straffet icke gör delingventen vansinnig, drifva bonom till bögsta grad af förtvifian och derunder äfven till beslut att hämnas på dem, som han förmenar vara orsaken till fina lidanden och qval. Den psychiska tortyr, som ett långvarigt cellstraff utan arbete måste utöfva på ett retligt och sjukligt lynne, synes mig derför lemna en förklaringsgrund, huru menniskonaturen, då den alltför djupt såras, afkastar sig alla förnuftiga band och vildjurslikt blott i hämnden känner en tillfredsställelse. Fångvårdsstyrelsen har i sin -embetsberättelse för år 1868 anmärkt, att användandet af prygelstraff efter hand blifvit allt mer och mer inskränkt: men om cellstraff utan arbete, längre eller kortare tid, blifvit satt i stället för förstnämda straff, torde det vara mycket tvifvelaktigt, huruvida någon verklig vinst genom etw sådant utbyte af straffmedel egt rum. Det själslidande, som framkallas af ett cellstraff utan arbete, fortlöpade utan afbrott under flera måuader, måste nemligen hos menniskan antingen nedpressa -själskrafterna till ett tillstånd af djurisk slöhet eller, hos individer med känsligt temperament, stegra den till en sjuklig öfverretning, hvaraf brott lätteligen kunna blifva följden. : TRE TERES ST NATT RN SI ONA TA KI E TIFA ATTILA IATA