tt CERN TT ber att fortfarande få åtnjuta er välvilja, ehuru jag icke torde vara densamma värdig. Ty jag vill ej synas bättre inför er än jag i sjelfva verket är. Jag bör derför icke söka göra troligt, att dessa rykten, som. förkunna min slösaktighet, äro osanna. Nej, det är sannt, jag är en slösare i dubbel mening, emedan jag icke blott förskingrar mina penningar, utan äfven skänker bort mitt hjerta, utan att derför erhålla annan valuta än den sorgliga upptäckten att jag blifvit bedragen. Jag vet ganska väl, att dessa vänner, som nu smickra mig, skola skynda att förneka mig i samma ögonblick de få aning om att jag blifvit fattig, att min älskarinna fästat sig mindre vid mitt hjerta än vid min börs, att alla dessa ödmjuka tjenare, af hvilka jag nu omgifves, skola öfverfalla mig som en skara roffåglar, så snart jag upphört att vara den rike baron von Schönleben ... Men detta medvetande är så bedröfligt, ers höghet. Jag plågas deraf på allehanda sätt under ensamhetens timmar; derför flyr jag ensamheten. Min Gud! lifvet är så gränslöst fattigt och eländigt, när man ser det sådant det verkligen är. Den som med fullkomligt nyktert sinne aktgifver derpå, måste till sist bli vansinnig. Han bör derför, tycker jag, söka lefva i ett enda oafbrutet champagnerus, oupphörlig dricka det Jjufva gjelfbedrägeriets nektar ur njutningens gyllene skål. Det är sannt, en dag skall komma, då man olyckligtvis icke har några penningar att