ner vadet, gifva den vackra Ida en present, som Hon länge har önskat sig, nomligen en apa, af det feminina könet förstås, för att icke baronen må få anledning att bli svartsjuk. Och herrarne utbrusto i ett skratt, hvari Arthur fann med: den goda tonen enligt att instämma. Icke heller prinsen hade kunnat afhålla sig från att deltaga i den allmänna munterheten. Men snart tog han åter på sig sin vanliga allvarsamma och vördnadsbjudande min. — Dessa förtroenden, hvari ni invigt mig, sade han, äro af en något lättfärdig och frivol natur. Emellertid bör jag ej bli ond på er, ty jag har sjelf uppmanat er att meddela dem, och naturligtvis kunde jag icke på förhand ana deras innehåll. Nu ber jag er likväl att få höra utgången af detta vad... Baron von Sehönleben, jag har några ord att tillägga, som röra er ensåm. Prinsen gick fram till främsta bänken i logen, och Arthur följde honom, De andra herrarne höllo sig på afstånd och samspråkade helt tyst med hvarandra, för att hvarken ftöra prinsen, medan han talade, eller synas lyssna, — Min käre baron, sade prins Xaver,i det han såg på Arthur med ett vänligt leende, ni är ganska ung, ty jag kommer mycket väl ihåg att jag en gång, då ni var ett år gammal, bar er på mina armar. Då måste jag lofva er far, hvilken, som ni vet, var en af