pr som alla berömde, och om hvilken ingen hade att förtälja något af dessa nedsättande äfventyr, som man vanligen är så villig att tillgkrifva unga konstnärinnor. Men nyfikenhetens hopp blef sviket. HSignora Santenio lefde äfven här helt och hållet skild från verlden, hennes dörrar voro stängda för alla besökande, och till och med vid repregentationerna, som hufvudstadens fashionablaste publik dagligen bevistade, hoppades man altid förgäfves, att den hemlighetsfulla och vackra lejontämjersken skulle visa sig. — Få vi inte snart njuta af signora Santenios prestationer? frågade prins Xaver, när ban under MNantenios första representation, kom till denne och uttryckte sin beundran öfver den vackra och ginnrika pantomim, han nyss förut framställt. (I denna pantomim, kallad CAgathokles och lejonet, hade Santenio vunnit stort bifall som Agathokles, men lejonet Lothario hade icke desto mindre öfyerglänst honom). Skall då ej signoran snart ge oss. tillfälle att beundra hennes konstfärdighet? — Bignoran är sjuk, sade PSantenio undvikande. — Men när hon blir frisk, få vi då se henne? — Jag hoppas det, ers höghet. — Bäg signoran, att jag önskar och hoppas, att hon snart måtte bli frisk, sade Xaver, i I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 10.