Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 2

Re ST een och hållet bryta. Min mor får ej följa med oss, och hon skall vara nöjd att stanna här, om ni blott ger henne så mycket som jag skulle kunna förtjena med mina händers arbete på två år. Detta är mitt första vilkor. Men jag har äfven ett annat att framställa, och det är detta: redan i afton skola vi lemna staden. — Vidare? sade Santenio, när Marie teg. — Detta är allt, Santenio. — Jeg går in på dessa vilkor, svarade djurtämjaren. Jag skall lemna er mor ett litet kapital, och vi fara redan i qväll. Men äfven jag vill uppställa några vilkor. Ni får inte vägra att mottaga af mig en lämplig aflöning, och inom ett år återvända vi hit. Jag vill då njuta den stolta lyckan att få visa denna stad vilddjurens drottning i hennes prakt och majestät. — Jag skall uppfylla det sista vilkoret, Santenio, om ni befriar mig från det första. Jag kan inte sälja mig för penningar, Santenio fräste af vrede, och han stampade i golfvet så häftigt, att djuren i sina burar förskräcktes och drogo sig brummaände tillbaka. — Detta är en omåttlig och oförnuftig stolthet, ropade han, Ni glömmer, Marie, att vi icke lefva i paradiset, och att visserligen paralisets djur, men icke dess oegennyttiga, oskyldiga menniskobarn omgifva 088. FEra tårar äro perlor, hvilkas värde endast Gud vet att uppskatta, era ögon äro diamanter,