Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 2

-— Få dem emellertid endast Santenio och vilddjuren betrakta som dyrbara klenoder, menniskorna förstå sig icke alls derpå! Era tårar och era ögong blixtar kunna ej ersätta er förspillda tid. Hvad tänker ni lefva af? Hvarmed skall ni betala er bostad, era kläder; er föda? — Det är sannt, derpå tänkte jag icke, sade Marie, i det hon med en djup suck lät hufvudet sjunka mot sitt bröst. Jaså, fortfor hon efter ett ögonblicks tystnad, ni frågar, hvaraf jag skall lefva? Jag skall äta tillsammans med er och era tjenare. Hvad min bostad angår, skall den ingenting kosta. Jag bor, der djuren bo. Låt lägga en madrass åt mig i lejonets bur, jag vill bo hos det. I afseende på kläder är jag redan försedd med hvad jag för den närmaste framtiden behöfver. Och nu intet vidare ordande, mitt hufvud är tungt, jag längtar efter hvila. Ack, jag längtar att komma härifrån, på det att ingen må kunna s8e hvad jag lider. — Vi resa i qväll, Marie. Kom och följ mig nu till er moder! m—S Vadet. Ed stor nyhet sysselsatte sedan några dagar residens-stadens invånare och framkallade den största otålighet hos alla, som voro lystna efter nöjen och hade litet att göra. Den berömde BSanstenio hade åter kommit dit med sina lejon och tigrar, sina hyenor och scha