Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 1

kaler, sina ormar och björnar, sina elefanter och fåglar. Han egde nu de mest sällsynta och vackra djur, och hans menageri innehöll ett och annat exemplar, hvartill man hittills aldrig sett maken. Men det var -icke detta, hvarom man talade. Man hade deremot mycket att berätta om den underbara, modiga och sköna qvinna, som Santenio förde med sig, och hvilken sades vara lika ung som klok, lika skön som s8orgsen, lika oförvägen som blygsam samt lika oskyldig och kysk som trotsig och öfvermodig. Ryktet om hennes: fägring och sällsamma egenskaper hade föregått henne, likasom härolden föregår majestätet, och hufvudstadens unga och rika herrar brunno af otålighet att ändtligen få skåda denna märkvärdiga qvinna, som man kallade än en engel än en afgrundsande, än en drottning än en tiggerska. Ty några, som sett hennes produktioner i en annan stad, berättade om hennes utomordentligt praktfulla kostymer, om hennes blixtrande ädelstenar, om det juveldiadem, hvilket lyste som en kunglig krona öfver hennes stolta panna. Andra åter, som sett henne utom arenan, uttalade sin förvåning öfver hennes tarfliga kläder, hennes stilla, blygsamma väsen, Hennes tillbakadragna, allvarsamma lefnadssätt och kallade henne ett under af ärbarhet och naivitet. Det var derför ganska naturligt, att hvar och en önskade se denna förunderliga unga ficka,