Dagens Nyheter – 25 januari 1872, sida 1

under för olyckan och klagade öfver henne, utan tvärtom kufvade henne med sin viljas kraft, gjorde henne till sin tjenarinna genom sin andes makt. Santenio förstod icke detta. För honom var hon -blott den gåtlika varelse, som med en blick, med ett leende styrde de obändiga vilddjuren och från hvilken ett hemlighetsfullt fluidum utströmmade, hvarigenom dessa djur förtrollades och gjordes henne underdåniga. Santenio visste icke, om han skulle tillbedja eller förbanna, älska eller hata henne; han erfor nemligen dessa stridiga känslor i ett och samma ögonblick. Hon stod nu framför honom och helsade honom med en nick. Han bländades af hennes underbara skönhet, som ytterligare förhöjdes af hennes blekhet. Nu älskade och beundrade han henne blott, det fanns icke mera något rum i hans själ för hatet. — Bantenio, sade hon, är det sannt, att ni hog min mor anhållit om min hand? — Det är sannt, svarade han. — Ni vill taga den fattiga Marie Ottoman till er maka? Hvarför vill ni det? Han kände sig högst förlägen inför dessa stora ögon, som med ett så sällsamt uttryck voro fästade på honom. — Jag vill det, derför att jag älskar er, signora Marie, genmälde han betagen.