Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 2

-— OT — medtäflarinna utan äfven tillvann er en olycklig, djupt bedröfvad medmenniskas eviga tacksamhet. Ni har stärkt och tröstat mig, och så ofta jag känner mig svag och tröstlös, skall jag minnas er och åter fatta mod att vidare fortgå på min ödsliga väg. Farväl! Hon vände sig om och gick med stolta steg mot dörren, utan att bevärdiga Arthur med en blick. — Marie, Marie! Du kan, du får icke skiljas från mig på detta sätt! ropade Arthur djupt rörd; och han ville springa efter henne, för att hålla henne qvar, sedan hon redan öppnat dörren, Men Ida ställde sig i vägen för honom och hindrade honom dymedelst från att utföra sin föresats. — Jag är den hämndgudinna, som fasthänger vid din fot, sade hon med komisk patos. Du kan icke undkomma mig. Din skyddsande har vikit ifrån dig, min vän, och från och med denna stund tillhör du de unders jordiska makterna, hvaribland räknas dansöser, kort, champagne, frosseri och ett yppigt lefnadssätt.