Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 2

Vildmarkens djur. Santenio, den berömde djurtämjaren, den rike mannen, som Eusebia utsett till sin måg, mönstrade sina lefvande skatter, han lät sin här af vilda djur passera revy och affordrade dem lösen. Men den store generalen var i dag icke nöjd med sina egendomliga och sällsamma truppers hållning; de hade icke nog hastigt hörsammat hans kommandorop, de hade icke alla gånger genast lydt hans stumma vinkar. Han höll ännu kommandostafven i handen, och djuren sågo på honom darrande och ångestfulla; likväl var denna kommandostaf endast en käpp af jern; men när Santenio svängde den i luften, uppstod ett hvinande ljud, som kom lejonet att ryta och tigern att tjuta vid minnet af den smärta, derigenom kunde förorsakas. I dag hade emellertid Santenio förgäfves slagit lejonet i pannan samt tigern och hyenan på ryggen med detta jernspö; djuren lyssnade icke till honom, de ville ej ödmjuka krypa till hans fötter; lejonet hade vågat med flammande ögon möta sin herres befallande blick, utan att sänka hufvudet och vifta med sin långa svans. När Santenio kom in itigerns bur, hade denne mottagit honom med ett hotfullt grymtande, och hans ögon hade lyst i halfdunklet som tvänne eldkol; också hade djurtämjaren fattats af en egendomlig, oförklarlig fasa samt hastigt åter lemnats tigerns bur. Men