Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 2

SS Wo oo ni är också fattig och lefver i bekymmersamma omständigheter. Härutaf följer att ni aldrig bör sätta tro till en rik ung herre, när han talar med er om uppriktigheten af sin kärlek och svär att han inför Gud och menniskor vill taga er till sin hustru. Detta är ju den vanliga opii-dryck, hvarmed männen berusa våra sinnen samt insöfva vår dygd och våra grundsatser, och hvilken vi stackare förtära såsom ljuft doftande nektar. O, jag har äfven en gång druckit deraf, jag har äfven en gång berusats, men uppvaknandet var förskräckligt. När jag emellertid återkom till medvetandet och märkte att det var opium, icke nektar, jag druckit, blef jag hvad jag nu är, en qvinna, som i stället för bjerta har en guldvåg i sitt bröst, som med en sirlig pirouette hoppar öfver dygden och oskulden och skrattar endast då hon ser juveler blixtra, leuisdorer -blänka och champagnekorkar, flyga i luften. Men apropos champagne, Arthur, ni glömmer att ni bjudit mig på frukost... — Der, sade Arthur, pekande på boudoiren och glad öfver att ha funnit en förevändning att för ett ögonblick aflägsna den vackra Ida, der är champagne. Ida sprang med ett förtjusande leende fram till dörren och upplyftade gardincn. — Mycket riktigt, sade hon, här finns champagne. Hon slog sig ned på en stol invid bordet och öfverskådade de framdukade läckerheterna.