— d0 — fuktat hennes öga. Arthur, som bedragi henne, som kommit till henne, medan kanske ännu de kyssar brunno på hans läppar, hvilke en annan älskarinna gifvit honom, som svurif henne trohet, efter att kanske nyss förut hs lika lifligt försäkrat andra qvinnor om en evig kärlek, denne dansösen Idas Arthur, han var icke mera hennes Arthur, med honom hade hon intet att skaffa. — Du mottager icke min hand? frågade baronen förvånad. — Nej, det gör jag ej, sade Marie ganska bestämdt; jag mottager icke din hand, ty den tillhör mig ej! Den tillhör henne derborta. — Nej, visst inte, sade Ida leende, den tillhör ej heller mig, den tillhör hela verlden, den tillhör hvarje qvinna i det ögonblick hon håller den mellan sina händer. Men det är sannt, i dag skulle jag egentligen ha vissa rättigheter till denna hand; ty vid det första rendez-vous, jag beviljat honom, borde jag väl kunna göra anspråk på att någon liten hänsyn toges äfven till mina känslor. Ack! ni darrar, stackars barn... Min Gud, märker ni då inte att jag visar mig så grym endast derför att jag vill bota er, göra ert sinne åter friskt och med roten upprycka den giftiga växt, som denne förbrytare planterat i ert hjerta? Om ni ej vill anse hans kärlek för någonting att skämta och leka med, skall ni bli dödad deraf eller förlora er dygd och oskuld derigenom. Ni är ung och vacker, men