Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 1

LV Hans bättre jag hade åter vaknat samt upprest sig emot och kullkastat de fördomar och förderfliga grundsatser, hans högmodiga och lättsinniga umgängesvänner ingifvit honom. — Marie, såde han, du är och blir min brud. Här har du min hand, jag förer dig till altaret! Men Marie mottog icke den hand, som räcktes henna. Hos henne, likasom hos honom, hade en inre revolution försiggått. Likasom han under den öfvermodige, löttfärdige och grymme verldsmannens skal återfunnit sitt ädlare jag, så hade äfven hos henne, den eljest blyga, ödmjuka, värnlösa unga flickan, känslan af eget värde, den rena jungfru-naturens stolthet i en hast blifvit förhorrskande. Hon var icke mera den fattiga, af ödet kufvade flickan, som bodde i en mörk kammare och lefde af sina händers arbete, hon var den sjelfständiga stolta qviunan, som har rikedomar och skatter att bortgifva, den största rikedom, ett rent och varmt hjerta, den värdefullaste skatt, en obefläckad oskuld. Hon intogs af en ädel vrede vid tanken på att hon blifvit så grymt bedragen af den, som hon så länge och så troget älskat, på hvilken hon trott, såsom hon trodde på Gud. Hon kunde ej mottaga den händ, som han räckte Kenne; blotta vidrörandet af denna hand skulle ha sårat henne som ett ormbett. Hon skulle ha föraktat sig sjelf, om en enda tår Hade I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. g.