Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 2

du ser på dessa döda bokstäfver, att du har älskat mig varmt och troget! — Ja, dot bar jag, och det skall jag alltid göra, stärade han beslutsamt. När du nu vet allt, skall jag tala öppet öch ärligt med dig, du skall få läsa hvad som står skrifvet i djupet af mitt hjerta. Ja, jag älskar dig, Marie, jag tillber dig; att kalla dig min, har alltid varit målet för min innerligaste önskan, och om blott icke... Plötsligt tystnade Arthur och tog ett steg tillbaka, i det han bleknade. Marie, som hade ryggen vänd åt dörren, såg icke, att denna öppnats, och att en ung qvinna m.d flammande ögon och af vrede rodnande kinder stod på tröskela. — Vidare, var så god och fortsätt, sade dansösen, i det hon närmade sig Arthur. Jag har blott hört början af era kärlekseder, men vill högst ogerna gå miste om fortsättningen. Tala vidare alltså, herr von Schönleben, på det jag må erfara, om de försäkringar, hvarmed ni behagar hugna dennua dam, i någon mån likna dem, som ni så ofta gifvit mig. — Min Gud, min Gud, du låter mig ändå icke dö! mumlade Maris, i det hon med förvirrad blick betraktade den oleganta och strålande unga dansösen. — Nej, vår herre låter er icke dö, milt vackra barn, sade Ida med ett spotskt leende. Det skulle endast kunna ske, om jag gjorde mig mödan att vid ett utbrott af min svart