Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 2

9 sjuka stöta en dolk i ert hjerta, såsom jag i går afton dödade min rival på scenen med ett behag som väckte Arthurs förtjusning. Ah! det vore lustigt, om jag skulle förvexla min älskares salong med tiljan och... — Ah, hon kallar honom sin älskare! utropade Marie i en så klagande ton, att till och med Idas hjerta rördes, oaktadt hennes vrede, och Arthur begynte darra af smärta och förskräckelse. — Nej, på min iära tror jag inte att det odjuret inbillat denna stackars flicka, att han ej älskar någon annan på jorden än henne! sade dansösen och henpnes panna förmörkades. Hon gick fram till Marie, som alldeles tillintetgjord nedsjunkit på en stol, och såg med skarpa, genomborrande blickar på det likbleka ansigtet. — Hon är vacker, mumlade Ida, riktigt vacker och dock så torftigt klädd, Hon är alltså en ärbar och bra flicka. Och hon fattade Maries hand samt tryckte den med obeskrifligt behag mot sitt bröst. — Säg mig, mitt barn, yttrade hon, har han sagt att han älskar er? Förstå mig rätt, jag menar nu icke att han tillförsäkrat er en sådan flyktig kärlek, som han egnar hundra andra, utan en sann och trogen kärlek, som en flicka af ert sinnelag fordrar? — Jag har sedan tre år varit hans fästmö, hviskade Marie, skälfvande i alla lemmar. — Ack, stackars barn, ni har således trott