Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 2

— 4 — — Men du vet väl, att jag icke tänker såsom mina anhöriga, utropade Arthur, du vet att jag skrattar åt deras narraktiga fördomar! — Afbryt mig ej, sade hon i nästan befallande ton. Du har sagt mig, att din far skulle förbanna mig och dig, att han skulle förskjuta dig, om du toge mig till din maka, och att vi derför måste vänta, tills döden befriar din stackars rike far från den sjukdom, hvilken redan länge tärt på hans lifstråd. Skola vi fortfarande vänta på din fars död, Artbur, eller skola vi ärligt och öppet träda fram inför honom, tillstå vår kärlek och det heliga löfte, vi gifvit hvarandra, samt bedja honom om hans välsignelse? Arthur, Arthur, skola vi ha mod att tala sanning? Hon såg på honom med en bönfallande min, men han vände bort sina ögon, ty hennes blickar träffade honom gom dolkstygn. — Nej, nej, Marie, sade han förlägen, min far skall på intet vilkor gifva oss sin välgiguelse, och alla våra böner vore således förgäfves. — Alltså måsto vi ännu länge vänvta, Arthur, ännu länge hoppas på vår bröllopsdag? — Ja, vi skola troligen ännu länge få vänta, min älskade. Men hvad gör det, Marie, när vi älska hvarandra? Hvad gör det, när jag bär dig i mitt hjerta, såsom min brud, min blifvande maka, såsom mitt lifs ädlaste klenod, föremålet för mina tankars, mitt bjertas, mina sinnens längtan? Ty du vet väl,