Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 1

GV göra detta, och han märkte icke, att hon nästan vanmäktig stödde sig mot hans axel, att hon, som befann sig i en dvala, liknande dödens, tålde hans kyssar endast derför att hon icke hade styrka att undandraga sig dem. Hennes hjerta dog under dessa kyssar, och han kände icke dess dödsryckningar. Men slutligen reste hon sig upp, dödsstunden var förbi, hennes hjerta hade mottagit sin sista afskedskyss. — Huru länge är det din far varit död? frågade hon i sträf, bitter ton, under det hon våldsamt stötte honom ifrån sig. — Hvad bry vi oss i denna stund om min far, och hvad fråga vi efter döden nu, då lifvet erbjuder 0ss sin skönaste glädje? utropade Arthur, som i sin kärleksifyer hade glömt allt, till och med den sköna Ida, hvars ankomst i hvarje ögonblick var att förvänta. Marie tillbakavisade honom. — Du skall säga mig, huru länge det är sedan din far dog, och om denna tidning har sagt sanningen? Hon räckte Arthur det gulnade, skrynkliga bladet; han bleknade och slog ned sin blick. — Nåväl, upprepa nu med denna tidning för ögonen, att du väntar på din fars död, för att sedan taga mig till din äkta hustru, sade hon med ett hån, som på ett sällsamt sätt kontrasterade mot den gorg och förtviflan, hennes ansigte uttryckte. Upprepa nu, medan.