Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 1

-—GQqQÅ — — Jo, om flera komma, sade han, så kan du gerna släppa in allesammans. Man bör aldrig tillsluta sin dörr för fruntimmer. Betjenten bugade sig ödmjukt och gick sin väg. Arthur von Schönleben var åter allena med sina tankar och drömmar. Snart hörde han, huru tamburdörren öppnades; en qvinlig röst uttalade hans namn, och Frangois svarade jakande. — Nu kommer hon, sade Arthur till sig sjelf och sprang med glädjestrålande ansigte fram till dörren. Denna slogs upp. — Marie! utropade baronen, i det han förskräckt tog ett steg tillbaka vid den unga flickans åsyn. Marie, du här och vid denna tid! Marie förstod genast med en älskande qvinnas instinkt, att någonting låg underdenna fräga; hon begrep att hon icke var riktigt välkommen, och hennes kind -blefännu blekare, hennes läppar darrade ännu häftigare än förr. Hon tillslöt dörren och lutade sig ångestfull mot väggen bredvid densamma. Emellertid hade Arthur återvunnit fattningen. Han insåg, att det måste vara någon utomordentlig händelse, som förde denna blyga och ärbara unga flicka till honom; skada blott att han i dag icke kunde begagna sig af denna händelse. Men emellertid ville han på intet vilkor förlora den heliga plats han innehade i Maries hjerta, och det var derför af högsta I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 6.