Dagens Nyheter – 20 januari 1872, sida 2

kymmersamma obomärkta lif, trots det torftiga yttre, hvari hon måste visa sig, fanns likväl i hennes väsen någonting, som höjde henne öfver alla dessa andra fattiga flickor af låg härkomst, och som omgaf henne med ett slaga fint sorgdok, hvarigenom hon skildes från massan af sina likar. Detta hemlighetsfulla något, detta armodets och den oförskyllda olyckans jungfruliga behag var det som fingslat Arthur mot hans vilja. Tillika härflöt bans tycke för Marie ur en ädlare och renare källa än en lättsinnig välJustings blotta nyck. Hun hade tyckt det vara lumpet att göra på samma sätt som den stackars-ruinerade bankirens alla öfriga förnäma vänner och slägtingar gjort; han skulle ha föraktat sig sjelf, om han varit behäftad med denna lyckans feghet att fly för olyckan och att vända bort sin blick från armodets bleka och tärda anlete. När alla öfvergåfvo sjelfspillingens familj, då var det Arthur von Schönleben allena som hade mod att förblifvya dess vän äfven i olyckan, likasom han varit det under dess välmakts dagar. Till en början härrörde detta vackra beteende från hans medfödda ädelmod, men sedan tillkom äfven en annan driffjeder, den alla män beherrskande fåfirgan. Marie, denna unga flicka, som, oaktadt fattigdomen och olyckan, icke i ringasie mån förlorat sin fägring och äleklighet, Marie var fistad vid honom med en kärlek, hvilica mycket liknade