Dagens Nyheter – 20 januari 1872, sida 2

-— äl mm Hon nickado ännu ön gång ät sin modor och lemnade rummet. — Åh, jag ryser, mumlado Ensebia. När hon stod der nyss framför mig, liknade hon alldeles sin far, då han gick ifrån oss för att taga lifvet af sig. Gud vare henne nådig och förbarme gig öfver henne! Utan att kanske sjelf veta det, gjorde Eusebia hvad hon zedan många år icke gjort — hon bad till den allsmäktige! Arthur von Schönleben. Den unge baron Arthur von -Schönleben befann sig allena i sitt rum. Han stod framför spegeln och var sysselsatt med att betrakta den eleganta morgondrägt, som herr Fleury, hufvudstadens förnämste skräddåre, nyss förut tillsändt honom, och hvilken han nu för första gången tagit på sig. Det var verkligen en ganska präktig kostym; vår unge baron måste tillstå för sig sjelf, stt den gjorde hans resliga och vackra växt särdeles i ögonen fallande, och att den icke blott var: af äyaste modet, utan äfven yttorst smakfull. Denna korta, svarta sammetsrock med de prydliga guldbroderierna på ryggen och bröstet liknads alltför mycket en fantastisk husaruniform, för att man skulle kunna våga gifva den det triviala namnet nattrock. De röda, temligen vida sidenbyxorna, gom. räckte ned