Dagens Nyheter – 20 januari 1872, sida 1

SS Uv den innerliga vördnad och dyrkan, som man egnar Gud. Han var för henne sammanfattningen af allt stort och upphöjdt på jorden. Han hade förblifvit trogen, då alla andra visat sig trolösa. Han var den enda stjerna, som följt henne från rikedomens ljusa dagar och ännu lyste för henne i armodets natt. Hon älskade honom icke, hon afgudade honom. Hon hade nedlagt sitt hjerta för hans fötter, och hon använde det sjelf som en pall på hvilken hon knäböjde, då hon bad till honom, som hon åyrkade, och för hvilken hon hyste ett blindt förtroende, likasom det svaga och viljelösa barnet för den starke, energiske fadren. Det är sannt, detta oinskränkta förtroonde besvärade ibland den unge baronen icke så litet. Marie tviflade ej det ringaste på honom. Då hennes far stod på lyckans höjd, hade de båda familjerna kommit öfverens om att ännu fastare tillknyta slägtskapens band; det var då deras mening att baron Arthur von Schönleben och bankiren Ottomans vackra och rika dotter skulle ingå äktenskap med hvarandra. Efter den sistnämndes bankrutt och vanärande död hade naturligtvis Arthurs stolta och förnäma familj med förakt och ovilja tillbakavisat hvarje tanke på desså tidigare planer, och Arthurs far hade i öfvermod och stolthet gått så långt att han i kalla, hårda ordalag förbjudit Maries moder hvarje vidare besök i sitt hus, emedan han deraf skulle känna sig förolämpad.