hårdhet mot 038, och att han med tårar i ögonen har besvurit mig att förlåta hans far. — Olyckliga barn! .. Men hvar har Arthur kunnat säga dig allt detta, hvar har du sammanträffat med honom? Ty: det är länge sedan han var hes oss, och när han kom sista gången, var det för att taga afsked af 038, emedan hans far, sade han, fått höra talas om hans besök i vårt oansenliga hem samt förbjudit honom att vidare upprepa dessa. Och sjelf hade han ju måst heligt lofva att i detta fall lyda gubbens vilja, — Och han har hållit sitt löfte, svarade Marie leende. Han har aldrig sedan den tiden varit hos oss. Men hvarje afton har han väntat utanför vår port, tills jag kommit för att gå bort med det arbete, jag under dagen förfärdigat, och hemta nytt för morgondagen. Iivarje afton har han följt mig: på denna-promenad, och vandrande arm i arm på gatorna, ha vi talat om vår kärlek och vår framtid, om den lycka, som. förestår 088. — Och han har aldrig tänkt på att förhjelpa dig ur din närvarande sorgliga belägenhet? Han, som säger att han älskar dig, han har kunnat fördraga att du arbetar för betalning och genomlefver en glädjelös ungdom endast för det du är beroende af den ömkliga dagspenningen! — Ack! han har ofta badt mig så inzerligt att upphöra med detta arbete och mottaga ett understöd af honom; han har ofta sagt