Dagens Nyheter – 18 januari 1872, sida 1

Luca I NT ensam och öfvergifven irrar omkring i verlden, såsom ett vissnadt, förtorkadt blad, hvilket vinden bortfört från trädet, och som ingen mera anser värdt en blick!... Marie, se dig blott omkring i detta rum och säg mig derefter, om ej den smälek och förödmjukelse, vi redan i tre år utstått, kommit ditt hjerta att flamma af vrede och hämndlystnad, säg mig, om du icke har en känsla inom dig, af hvilken du manas att, om så behböfves, offra ditt hjertblod, för att derför köpa dig rikedom och ära? — Nej, sade Marie leende, jag eftersträfvar) icke rikedom och ära, jag skulle kunna med glädje offra mitt hjertblod för dem, som jag älskar, men icke för den lumpna penningens skull. Det är ej rikedomen som gör menniskan lycklig... Visserligen äro vi nu fattiga, och de falska vännernas skara har öfvergifvit oss. Men är icke äfven det en lycka, och ha vi ej derigenom lärt oss inse, att alla dessa vänskapsbetygelser, hvarmed man öfverhopade oss, voro af intet värde, och att denna kärlek och vördnad, som alla buro på tungan, i sjelfva verket endast voro stora lögner, från hvilka fattigdomen har befriat oss? — Du talar som en drömmerska och en fantastisk fjolla! svarade Eusebia med yredgad min. Du vill tillsluta dina ögon, för att icke se vårt elände. Men du måste och du skall se! Marie, slå upp ögonen och beskåda vår uselhet! Tänk på, huru vi lefva och hvaraf