Dagens Nyheter – 18 januari 1872, sida 1

förskräckliga dagar! Huru har icke mitt bjerta trampats, krossats, skoningslöst söndershtits! Hvar äro nu alla dessa vänner, som förat smålogo mot oss, hvar alla dessa ödmjuka smickrare, som förut trängdes i min närhet och täflade med hvarandra om ett leende, en handtryckning, ett uppmuatrande ord af mig? Hvart ha de tagit vägen, dessa stolta, högvälborna unga herrar, som med glansen al sitt namn ville af din äregirige fader köpa hans dotters hand och som gjorde dig sin cour med en ifver och vördnad, som hade du varit, icke en döpt judisk bankirs dotter, utan en pringessa? Hvad har det slutligen blifvit af alla mina dyra, kära slögtingar, alla dessa farbröder, tanter och kusiner med högadliga namn och granna titlar, som emellertid ickö höllo sig för goda att sitta vid vårt bord, att dansa på våra baler och att mottaga de presenter, som din far gaf dem? Allt detta, allt är borta. Det försvann likasom genom ett trollslag — pistolskottet, som krossade din fars hufvud, hade på samma gång äfven dödat alla dessa vänner och smickrare, farbröder, tanter och kusiner, som förut. belägrade vårt hus. Ingen kände oss mera, ingen frågade mera efter oss, och om dessa vänner och smickrare, dessa farbröder, tanter och kusiner från fordna dagar nu möta oss på gatan, så vända de bort sina ansigten och gå förbi os8 med ett kallt, föraktfullt leende. Ack! att nödgas säga och veta, att man alldeles