Dagens Nyheter – 17 januari 1872, sida 1

— UV m—— de vackra turkiska mattorna, de strålande ljuskronorna, de herrliga taflorna på de sidenbeklädda väggarne och de svällande bäddarne? O! din fars hus var ett af de mest lysande j hela staden, och det var hans rikedom och prakt, som bländade min far, den fattige majoren, hvilken med bekymmer lefde på sin lilla pension, samt kom honom att visa sig grym och hård mot mig. Ty jag — jag älskade icke din far! Jag ryste vid tanken på att gifta mig med en man, som aldrig kunde låta mig glömma att han redan en gång varit gift, emedan hans aflidna maka ju hade lemnat efter sig tvänne lefvande bevis på deras äktenskap, två barn, hvilkas mor jag således måste blifva, och för hvilka jag dock icke kunde känna den ringaste ömhet. — Nej, det är sannt, du hade ingen känlek till oss, afbröt henne Marie med ett sorgset leende. Du hyste intet medlidande med dessa stackars moderlösa barn, hvilkas hjertan dock med längtan flögo dig till mötes, och som af dig icke begärde något annat än en smula deltagande och öfverseende. — Nåja, jag har aldrig behandlat er hårdt, sade Eusebia häftigt. Aldrig har jag burit hand på er, aldrig har jag straffat er, huru våldsamt än vreden mången gång kokade i mitt bjerta, då jag såg er, som genom er tillvaro förbittrade mitt lif och höllo mig fjettrad till händer och fötter! — Det är sannt, du har aldrig slagit oss.