Dagens Nyheter – 17 januari 1872, sida 1

ögon och visa dig förhållandena sådana do äro. Jag vill erinra dig om ett och annat från den förflutna tiden, på det att du derefter må kunna döma om hvad framtiden bär i sitt sköte. Hör mig derför lugnt. — Jag hör, sade Marie med ett uttryck af den fullkomligaste resignation. Eusebia nedsjönk åter i sin länstol och drog ett djupt andedrag. Hennes panna förmörkades ännu mera och den ena sucken efter den andra häfde hennes barm. — Ja, sade hon, jag vill berätta för dig om dina tidigare öden, för att du af dem må kunna sluta till den framtid, som väntar dig, en framtid af fattigdom, förödmjukelser, smälek och umbäranden, om du icke lyssnar till mitt råd, en framtid af lycka, solsken, glans och omvexlande nöjen, om du vill lyda mig. — Ett glänsande slafveri! en i grannlåter höljd vanära! sade Marie med en axelryckning. Hennes mor aktade icke härpå, eller också låtsade hon med flit ej höra Maries ord; hon kastade emellertid en hastig och hatfull blick på den unga flickan. Derefter fertfor hon: — Jag måste till en början påminna dig om vår lyckas och vår äras dagar, Marie. Kommer du icke mer ihåg den tid, då vi bodde i vår lysande våning, omgifna af en skara tjenare, som i vördnadsfull underdånignet endast väntade på en blick af oss, för att skyndsamt utföra våra outtalade befallvingar? Mins du ännu de präktiga rummen,