Dagens Nyheter – 16 januari 1872, sida 2

att, sedan vi väl om natten sluppit ur dess synkrets, åter tidigt på morgonen jaga upp oss. Jag gjorde alla möjliga finter, men förgäfves. BSlutligen hade jag drifvits sydvarts till ganska höga latituder och vädret började bli mycket stormigt. Nannys heisa vacklade alltmera och hon gjorde mig lika rättvisa som gvåra förebråelser för min afgrundsifver att åter ha trotsat Guds godhet. En dag, den går säkert aldrig ur ditt eller mitt minne, vän Stenström, äfven om vi lefde i bundra år till, en dag hade vi en svår storm på 38 grader sydlig bredd. Vi hade helu dagen haft vår engelske kryssare i sigte. Att kasta mina slafvar öfverbord och sålunda befria mig från all fara vid en undersökning — dertill hade jag, så förhärdad jag var, Gud ske lof, icke hjerta. Faran tilltog vid mörkrets inbrott och Nannys tillstånd blef allt betänkligare. Nu växte stormen till full orkan och jag märkte att fartyget dessutom fattats af en hafsström. Någon navigering af färtyget kom icke vidare i fråga. Det var en ryslig belögenhet. Då dånar nära intill oss ett nödskott, så åter ett, ännu ett till — men sedan blef allt tyst utom stormens tjut och vågornas brus. Ändtligen gick natten till ända och stormen aftog. Dagsljuset visade oss ettland i lä. Det var, såsom jag sedermera erfor, ön Nightingale, belägen litet söder cm Tristan dAcunha-gruppen. Vi drefvos raskt imot land. Jag undersökte stranden med min kikare och fann en öde kust framför mig. Då nal