Dagens Nyheter – 13 januari 1872, sida 1

rörande kyrkliga förhållanden. I det ena. som angår tillsättandet af presterliga embeten och afser att bereda församlingen större ins flytande i detta fall, föreslås att under vissa vilkor gifva flertalet af församlingens röstberättigade medlemmar rätt att afgöra, hvilken af de qvalificerade sökandena skall erhålla den sökta befattningen. Det andra förslaget handlar om presternas aflöning, i hvilket afseende föreslås att all tionde och öfriga presterliga intägtler indragas till statskassan, som skulle öfvertaga skyldigheten att aflöna presten med ett i förhållande till hans verksamhet och öfrige med honom jomförlige tjenstemäns inkomster lämligt belopp. Ehuru det knoappt af någon kan förnekas, att det är en fullt befogad önskan att församlingsmedlemmarne måtte få ett verkligt inflytande vid prestval och att en nedsittning göres i de orimligt höga löner, som många prester nu uppbära, så är det dock ingen utsigt för att dessa båda lagförslag komma att godkännas. HRegeriogen och landstinget vidhålla nemligen den äåsigten, att vederbörande myndighet endast skall vara skyldig utnämna den prest, på hvilken alla röstberättigade församlingsledamöter röstat, hvilket i verkligheten är detsamma som att församlingen har så godt som ingenting att säga, då man ytterst sällan om någonsin — på grund af de kyrkliga partimeningarne — kan hoppas på en sådan enstämmighet i åsigter. I fråga om presternas aflöning hysa regeringen och landstinget den åsigten, hvilken de ej lära kunna förmäs att frångå, att tionden icke kan indragas till statskassan, ty kyrkans tillgångar skola uteslutande användas till kyrkliga ändamäl; om de också skulle vilja medgifva en mnedprutning af de mest orimliga lönerna, så skulle detta i alla händelser ske efter en måttstock, som långt ifrån kunde tillfredsställa venstern. Samma parti har äfven framlagt ett förslag till ny pensionslag, kvarmed åsyftas att minska den oerhörda pensionsbörda, som trycker lan det, och slutligen har det åter upptagit sitt gamla förslag att på lagstiftoingens väg få upphäfdt det föråldrade, i ekonomiskt och poli tiskt hänseende skadliga, förhållande mellan godsegarne och arrendebönderna, som nu råder. Det är dock, såsom den bekaänte riksdagsmannen J. A. Hansen, hvilken alltid med värma omtattat dessa börders sak, yttrade vid detta lagförslags första bordläggning, föga hopp om att denna fråga skall få en tillfredsställande lösning så länge dena nuvarande ministören af byråkrater och egare af privilegierad jord sitter vid styret. Det är betecknande för de större godsegarnes ställning till denna fråga, att de i landstinget mycket häftigt motsatt sig ett f regeriogen framlagdt, mycket menlöst lagförslag om några mindre inskränkningar i godsegarnes dispositionsrätt öfver arrendeböndernas herman. np NE