Dagens Nyheter – 12 januari 1872, sida 1

trakteringar. Kroncfogdar, häradsskrifvare, länsmän, ryttmästare och fanjunkare skickade hvardera ett eller två stop bränvin till åldermannen, som då sammankallade åboarne, hvilka genast kommo lunkande med sina kornkappar. Hvad som då blef samladt forslades af åldermannen till vederbörlig person. På det sättet hade bönderna många kalas, som de sjelfva fingo betala. Måhända kunna dessa förhållanden hänföras till seder och bruk, som inom Wemmenhögs härad redan räknas till de gamla. Inom andra härader räknas de fill sådana bruk, som i allmänhet för få år sedan upphört, om de alla annars ännu kunna sägas vara afskaffade. Att åtminstone ännu inom det lägre militärbefälet mycket arbetsbiträds vid våroch höstbruk påkallas af rustoch rotehållare, hafva vi oss bekant. Vi hafva ansatt oss med någon utförlighet här böra angifva de förtryck från olika herreklasser, hvaraf de skånska jordbrukarne allt intill de sista tiderna lidit, emedan vi funnit fera af dem för provinsen så egendomliga, att vi dertill icke kunnat uppdraga sidostycken inom något annat landskap. Vi hafva äfven ansett oss böra någorlunda utförligt framställa den lägre jordbruksbefolkningens samhällsställning och bebandling under en närmare eller fjermare fritid, innan vi öfvergå till en skildring af huru den för närvarande befinner sig i ekonomiskt och socialt hänseende. Mycket är för denna samhällsklass under do allra sista åren förändradt till det bättre, och naturförhållanden likasom menniskohjertan och mennisko tungor tyckas nära samtidigt hafva blifvit stämda till mera bevågenhet för dem än förut. Ymniga skördar hafva fyllt deras laåor, och för dem, som ännu äro beroende af herremannagodtycket, hafva på de allra flesta ställen lindringar i pålagor blifvit medgifna. Måhända hafva dessa eftergifter icke blifvit nog allmänt påaktade eller erkända af sinnen, som hårdnat under ett föregående betryck eller som retats af den högdragenhet, med hvilken betrycket lindrats. Måhända finnes här ock en och annan ädel och högsinnad godsegare — och vi känna med visshet att sådana finnas — som vet med sig, att han alltid velat vara en omtänksam, välgörande far för sina underhafvande och detta oaktadt nödgas klaga öfver, att han mötes med en svart otacksamhet och oroas alltjemt af skamlösa rättegångar om en obestridlig eganderätt till underlydande frälsehemman. Men äro väl dylika förhållanden så oerhörda? Återfinna vi dem icke fast hellre öfverallt i den dagJiga erfarenheten och på så många af historiens blad? Det är den gamia, äfven här fullbordade hotelsen om fidrens missgerDingar, som straffas på barnen intill tredje och fjerde led; det är den Bourbonska familjetragedien, som elltjomt ånyo uppföres, förvånar och — glömmes. (Forts.)