Svenska folkets tillstånd. II. Skåne. , . (Forts.) Folkets förtryck i Skåne af adel och prelater går så långt tillbaka i tiden, att det faller inom sagans område och behandlas till och med i de äldre folkvisorna. Hvad konung Knut den helige icke förmådde genomföra i sina danska besittningar, en tiondepålaga till prester och kyrkor, det antages vara utfördt af den mäktige erkebiskop Absalon. Detta kunde emellertid icke aflöpa utan starka motsägelser från de derigenom gå hårdt betungade böndernas sida; men dessa motsägelser dämpades med härsmakt och derigenom legaliserades för alltid tiondeskyldigheten i Skåne 1181. — Om en annan prelat, påfliga legaten Isarnus, som någon tid varit erkebiskop i Lund, och som egde det nuvarande Söfdeborg i Färs härad, förtäljer en ännu bevarad folksägen, att han spände bönder för sina plogar i stället för oxar. Då de underlydande slutligen grepo till vapen mot sin grymme husbonde, så berättar äfven en folksägen att en af Isarni tjenare framförde underrättelsen derom i de orden: Oxarne hafva skakat af sig oket. Det tillägges att slottet af den uppretade folkmassan uppbrändes och förstördes. Då adeln och prelaterna 1326 sökte och erhöllo rättighet att befästa sina slott och borgar, så skedde detta ännu mera under förutsättning om befästandets nödvändighet som ett skyddsmedel mot plågade och uppretade underhafvande än som ett värn mot utifrån kommande fiender. Också rådde ständiga strider mellan adelsmännen och deras underhafvande, och ständiga klagomål öfver förtryck anfördes af de senare hos Danmarks konungar. Efter 1603 innehade skånska adeln alla kungl. rättigheter i förhållande till sina underlydande och fick under svenska väldet intill slutet af det århundradet bibehålla de flesta af dem, så att det ännu 1693 påkallades ett kungl. förbud mot adelns maktspråk att förhindra de på dess gods födde att antaga tjenst utom desamma. Hvad godsegarne icke frånkändes och iet de fortfarande, s:usdom på det mest förslafvande sätt, tillgodogjorde sig, var rättigheten att pålägga ett obegränsadt hufvudarbete. Det kan likväl ännu påvisas och är äfven af Fryxell utredt, att der kronohemman antingen i förläning eller utbyte öfvergingo till enskilda godsegare, fästades vid öfverlåtelsen det tillägg, att hofveriarbetet icke finge förökas utöfver hvad det förut varit. Då Hans Barnekow efter den afskedade erkebiskop Torbern Billes död 1551 öfvertog Bosjökloster som förläning, fästades vid öfverlåtelsen bland andra det vilkor, Catt han ej fick pålägga bönderna någon ny tyngd4. I skånska böndernas privilegier 1664 bestämmes, att landtgillet af jordegarne ej finge höjas utöfver det belopp, hvartill det i jordeböckerna var upptaget. Viskola framdeles ådagalägga att vid besittningsrätten till flera säterier och fideikommisser äro fästade förbindelser, som af innehafvarne Ycke uppfyllas. Det är måvga sådana törhållanden, som genom tradition öfvergått till arbetsbönderna och i sin mån på senare tiden bidragit, att hos dem uppväcka föreställningar om, att de skulle kunna tillvinna sig bosittningsrätt till de hemman, de innehafva,