Dagens Nyheter – 5 januari 1872, sida 2

måhända andtruten efter ansträngningen, åtminstone svarade han intet ord på Mortimers ängsliga fråga om han icke öfveransträngt sig. Hans blickar voro djupsinnigt fästade på den småningom allt högre och högre rodnande Nanny. Så förgingo några minuter under en tryckande tystnad. Den högreste britens stolta själ tycktes helt och hållet samlad i strålen ur hans mörkblåa öga, hvilket liksom öfvergöt Nanny med glansen af sitt djupa, inre lif; han tycktes vilja i sitt eget väsende upptaga den unga flickans hela företeelse. Äfven Stenström hade nu kommit upp på klippan. Hans ankomst verkade som en besvärjelseformel på lilla Nannys hittills liksom i en förtrollning fjettrade själ och med ett högt utrop: min far, min far! släppte hon Mortimers hand och ilade fram till gubben, omkring hvars hals hon ömt slingrade sina vackra armar. En tydligt skönjbar skälfning skakade Ralphs fasta kropp. SÄr det hon?4 frampressades sakta men med ett underligt skarpt ljud mellan kaptenens hårdt sammantryckta läppar; det klingade liksom hade britens hjerta gifvit ett aflägset klockljud ifrån sig. Stenström befriade sig med en ömhet, som man knappast velat tro på hos den bistre sjömannen, ur sin dotters armar, och fattande