Dagens Nyheter – 5 januari 1872, sida 2

geradt hissverk hala upp de i land förda sakerna. Mortimer räknade tunriornas antal: de voro nittiosex. Imellertid sjönk fartyget, som fått en svår läcka, allt mera och mera. Med styrmannen, som erhållit sina order, till befälhafvare afsändes nu ev. del af manskapet jemte lotslärlingarne till staden, medan den öfriga besättningen skulle ätfölja fororna med unge Mortimer såsom chef. Kapten Ralph sjelf och gubben Stenström, voro de ende som blefvo qvar ombord; de ehöllo en mindre båt för sin räkning. Alltsammans hade tillgått så raskt och under jemförelsevis stor tysthet, att föga tid funnits till anställarde af andra betraktelser än den att disciplinen å fartyget måtte ha varit utomordentligt god, ja, de unga lotslärlingarne märkte knappast att gubben Stenström stannat gqvar innan denne tigande vinkade med sin sydvest och båtarne lade ut; i den nu åter mildt sinnade sjön. Några minuter stodo de qvarblifne två männen och betraktade hvarandra under djup tystnad. Omsider gick dock kapten Ralph fram, till den gamle lotsen, och läggande sin band vänligt på hans axel, sade den stolte utlö ndingen i låg, nästan undfallande ton: (Stenström, känner du igen fartygs .t — och mig? sOmmåladt, svarade gubben torrt, tmen riggen är bekant; det är skeprjet tKorpen, Tristan PAcunha, 37 sydligt, 5 ostligt, väder