Dagens Nyheter – 5 januari 1872, sida 1

drifvet af fruktan för rättvisan — ja, jag känner igen er, kapten William Ralph. Flickan ?4 frågade engelsmannen med biäfvande röst, hvar är hon ?4 Ofvan jord, kapten, och nu derborta på klippan som ni ser ostvarts — jag kände igen riggen så snart det dagades — och förfallotiden är inne. Då tog den finklädde, stolte briten den gotländska lotsen i hand och sade med rörd stämma: g Jag har svurit i din hand, Anton Stenström, att inom föreskrifven tid inlösa den pant jag gaf dig och se här, jag har infriat mitt löfte, jag -har fullgjort hvad du ålade mig att göra — och Gud deruppe allenast vet huru stor frestelsen varit att icke bryta imot tiden. Men min hand är ren — så ren ett ångerfullt lif kan göra den. tJa, skeppet heter nu Bättringent, mumlade gubben Stenström och frampressade sedan mellan tänderna den frågan: Och hvar är gossen ? Ieruppe!? utropade Ralph med cen nistan glad blick, Sderuppa på samma klippa som hon. Gubben Stenström var en styf karl, men nu stodo två stora tärar i hans gamla ögon och han utbrast: Bra, bra, kapten — flickan och gossen — gossen och flickan.4 Mera kunde han icke säga utan han kramade