Dagens Nyheter – 4 januari 1872, sida 2

följd af sina erfarna intryck något förvirrad. Mortimer Ralph var dock en öfvad klättrare och han kom jemförelsevis lätt nog ganska nära sin begstämmelseort för tillfället, men han upphann den likväl icke så utan allt besvär som han, den vige Cumberlandsjägaren, trodde sig sjelf om. Han var med sitt hufvud ungefär blott fyra fot från den ofta omtalade klippafsatsens kant, just der som det sista grässtrået kysste den brart nedstupande klippan, liksom till afsked åt dess något tvära sätt att lemna ett så vackert sällskap. Mortimer stannade, han stannade ofrivilligt i sin klättring. Ha, ha, ha, icke der! skrattade en glädtig stämma ofvanom honom, icke der leder den vigaste vägen hit upp. Du hade bort börja mycket mera till venster; men se här, tag nu tag i min duk och stöd foten mot den der spetsiga stenen derborta — ett för en bondflicka ovanligt vackert finger utpekade en liten utskjutande sten i klippmuren — se, såder, nu upp med hela ditt långa4, hon sade verkligen så, hela ditt långa skrof — ha, ha, ha, nu har du trampat på Nannys åsneöra, ty så har jag kristnat den der stenen. Mortimers första blick, sedan han, tack vare den gifna anvisningen och handräckningen, väl kommit upp till den lilla gräsplatån, gällde det mjuka, lena föremål, i hvilket han omedvetet vid den sista ansträngningen att svinga sig upp gripit tag med sin venstra hand,