Dagens Nyheter – 4 januari 1872, sida 1

Det befann sig midt i bränningarne; en ofantlig våg lyftade det högt upp och kastade det sedan på ett närmare land beläget ref. Strandningen var fullbordad och berättaren ilar med nöje till ett gladare kapitel. ?. Det var morgon och augustisolen log ett af sina vänaste löjen öfver ett i daggtårar briljanteradt landskap. I långa men lugna dyningar gick hafvet mot strand och smekte dess små stenar, hvilka både grånat och hvitnat i denna långa, tusenåriga lek. Men de glänste nu likväl så vackert, ty den mångtusenåriga och dock evigt unga älskarinnan var åter god och blid och skakade skäölmaktigt det hvita skumpudret ur sina lockars vågor, så att småetenarne på stranden trodde sig vara de allra älskvärdaste varelser på jorden och uteslutande föremål för hela hafvets blånande beundran. Det hördes derföre också ett glädtigt sorl utmed hela den vida stranden och de som logo allra vackrast af alla, ehuru tyst och förstulet, voro de små blå blommorna, som här och der fattat rot och fått lif ibland da otaliga småstenarne, ät hvilkas enformiga s0cietet de gäfvo en synnerligen behacbg omvexling; derföre hviskade de också till hvarje våg som, alltvisst något öfvermodigt, omfamnade dem: förgät mig ej. NANNY PÅ HÖGKLINT. 2