Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 2

domen var afkunnad. Det som nu återstod, var att lyda blindt. Det föll icke mer någon solglimt i hennes själ, intet mildt vårregn, som kunde lösa det, som var svept och graflagdt, och det fanns icke mer en skiljoväg, der hennes fot kunde tveka. Hon hade skiftat sitt bo, stängt sitt hus och stod resfärdig. Men presten såg nästan bönfallande på henne, som om han hade haft en stor orätt att afbedja. Han tog henne i hand, ville att hon skulle vänta, värma och torka sig och få något att dricka. Och då hon icke ville vänta, erbjöd han sig att gå i hennes ställe, och då hon icke heller emottog detta anbud, ville han dock följa henne. Han stod der framför henne och försökte, gråtfärdig som han var, att synas idel hårdhet och hjertlöshet; men VSalborg behöfde icke andras omsorg i denna stund och svarade, att hon nu kunde hjelpa sig sjelf. Men då hon tog farväl och gick, hviskade presten: Qvinna, denna natt skall Gud icke glömma att tillräkna er på er domedag. Men då presten satt ensam i sin kammare, tänkte han, att det var en varning han fått derför att han velat sitta så trefligt inom hus och glömma de tusen, som gå korsets tunga väg der utanför. Salborg : var beslutsam i sin: själ; men då hon åter kom ut i den mörka natten och