Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 1

-— al — I säger, så har I icke tid att vara trött... Det skulle falla er tungt att uppenbara det?4 — tTyngre än jag kan sägat. — Den som föröfvat missdådet står er kanske nära?4 — Det är min egen sont. — 4Gud styrke er! År olyckan stor, om ogerningen blir bekant? — Det gäller visst lifvet4, — Presten sprsng upp Qvinna, qvinna, vill I skilja er egen son vid lifyet! För första gången under hela detta samtal rörde Salborg sig, för första gången bröt all den jemmer, hvarpå hon bar, fram ur det lugna, fasta, nästan hårda sätt, hvarpå hon hitintills visat sg. Ty alla snömassor, som denna olycka nedlagt i hennes sinne, började nu bli lefvande vårbäckar, som ville taga hennes sorg med sig, och under den frusna ytan doftade det gröna gräset, och den varma solluften lade sig med tusen tröstande tankar vänligt öfver den uppspirande brodilen i hennes inre. Hennes röst ljöd darrande, mild och bedjande, och hennes ögon ville borra sig in i prestens hemligaste tankar, då hon frågade: menar I att jag må dölja det? Men presten återkom till besinning. — T sade, att det gällde två menniskors frälsning?!4 — Jat, — CHvem är den andre? — Fadrent, — Så äro de två om brottet? —. Nej, men han bör förstå, att det är oråd på färde, och han vill icke hjelpa mig. — Hm, han har varit en vild sälle i sina dagar, och EN KORSETS VÄG. 4,