Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 2

denna sista korsets väg. Och så stod hon i prestens kammare. Bakom ett bord med en lampa satt presten och läste. Det var en kortvuxen, rund och häftig liten karl, som med störtskurar af vreda ord öfverröste alla, som kommo till honom på oläglig tid. Men när han hade bannat och pustat och svettats den värsta hettan af sig och beklagat sig och sitt fridlösa kall, tills han icke kunde påhitta flera olika läsarter att ömka sig på, och när de sista dyningarne upplöst sig i ett knetande mummel, då var han en både allvarlig och hjelpsam man, som aldrig svek sin pligt. Då han nu fick se denna qviona stå blek och våt i sitt varma rum, förstod han straxt, att han skulle bli grundligt störd i sin hemtrofliga stämning. Han flög upp och frågade barskt: Hvad vill I? Har I ärende till mig? — Ja.f — CHvem skickar bud till mig så sent? Hvem gör det? Från hvem har i bud! — Från mig sjelf. — Såå! Nå, kunde det icke ens blifvit tal om att uppskjuta saken till en annan gång: — Presten gick upp och ned och ref sig i håret. — Huru kan I ha bud från er sjelf? — Jag ville be pastorn om ett råd4. — Der ha vi det! röt presten, Vill hon ha råd. Jag tror — Gud förlåte mig min syndiga misstanke — att dessa menniskor inbilla sig att presten är en man, som håller krambod eller, rättare sagdt, apotek, fullt af själaråd i krukor och lådor, och att han kan