Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 1

brott, och jag är den enda, som vet om det4 — Nu bröt vreden åter lös i presten. Det var som om han varit nära att trampa på on orm, som hväste mot honom. Du, min skapare! I kommer väl icke för att omtala slikt för mig. Hvad har jag alt skaffa med edra ogerningar? Nedlägga dem i mitt arkiv och sedan icke få sömn i mitt eget rum för bara mörkrets gerningar på mina hyllor?4 Och nu öfverströmmade han af de orimligaste anklagelser mot qvinnan der och mot hela verlden, som endast tänkte på att aflasta sig allt onåt och -få det gömdt i prestens kammare, blott för att sjelf ha det godt. Men Salborg kände honom och visste, att han behöfde tid för att rasa ut. Hon teg, tills det blef ny vindstilla och presten gifvit tecken, att hon kunde fortsätta. Jag vet icke, om jag bör dölja det, sade hon. — Men det vet I, att jag skall veta det, he? Men jag vill icke veta det, jag vill icke det!4 — Han gick upp och ned igen. — Dölja det, hm, dölja det! Har ni något slags pligt att säga det? — Jag fruktar att två själars salighet spilles, om jag tiger4. — Presten förvardlades i ett nu. Han stannade i sin otåliga gång, hopknäppte händerna och sade: Qvinna, det här blir ju allvarsamt! Herre min Gud, hvilken nöd suckar ej till Dig frå denna usla jord!... Sätt er4, tillade han, ni måste vara trött4. — Nej, jag är icke trött. — Åh nej, är nöden så stor som