Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 1

Då hon kom upp på heden, föll månens bleka ljus öfver de hvita dödstysta slätterna. I sådane nätter spökar det, tänkte hon, medan hon skred framåt. Men den som har godt samvete, ser intet, tröstade hon sig med; men nu blef hon rädd på allvar, ty hände henne något nu, så vore det ett tecken. Hon var just på den ödsligaste delen af hela heden, der det enda ljudet var snöns knastrande under hennes fötter, och den enda syn, som bröt den hvita snöytans enformighet, hennes egen skugga, som ilade jemnsides med henne. Tyst! Hörde hon icke ljud bakom sig? Nej, det måtte vara hennes egna tankar. Men kunde de ropa så högt, kunde de ljuda som hästars gnäggande och som susande piskslag? Närmare och närmare kom det; hon ej blott hörde, hon såg det lifslefyande — ett tåg af hundratals hästar kom öfver heden, halft doldt af snödimma, blåfärgadt af månskenet, tumlande vildt, men utan att ett hofslag hördes. Det sprängde öfver vägen, och som det jagade förbi, såg hon den mördade handelskarlen. Han red baklänges på en häst, hans hår och kläder voro fullhängda af pinglande istappar, han såg på honne med släckta ögon och pekade med piskan mot fjällsjön. Då kastade hon sig ned i snön för den rysliga synen och ropade: jag vill, jag vwilllt Då hon meste sig igen, var allt tyst och stilla som förr; EN KORSETS VÄG 8.