Dagens Nyheter – 28 december 1871, sida 2

låt honom icke resa, Gjest. Men Gjest svarade kallt, att sonen skulle få råda sig sjelf. Då gick hon till Jon. Hon påminde honom först mildt om hans barndoms läror, men då detta icke hjelpte, hotade hon med Guds straff, och slutligen sade hon, att hon kände hans synd. Då såg det ett ögonblick ut som om han svigtade, och hon trodde sig ha vunnit. Hon tillade: aldrig skall du vara trygg för hvad jag gör, om du icke lyder mig4. Men då slet han det sista bandet och sade: Nu kan man ju icke längre få husfred här hemma, och nu reser jag, om jag också aldrig skall återse er och gården. Det var en sorgens natt, som följde på denna dag. Der ute stormade det, och det första snöfallet susade öfver huset. Salborg hörde röster, som ropade på henne der ute, hon låg på knä och bad brinnande böner till Gud om hjelp; hon somnade, trött som hon var, och låg och drömde, att det hela blott var en ond dröm; hona vaknade och visste, att det var verklighet och bad igen; men alla hennes böner och all hennes gråt föllo som fruktvart regn öfver en enda tankegrodd i hennes själ, och denna enda växande tanke var sjelf kall som is. Följande dag var söndag. Hon bad männen följa sig till kyrkan, men de ville icke. Då gick hon ensam. På vägen och nere vid kyrkan mötte hon måzvga bekanta, som alla undrade öfver hennes bleka, tärda utseende.