Dagens Nyheter – 28 december 1871, sida 1

denna gåtig fyllde henne underrättelsen med en fasa, som hon var rädd att söka orsaken till. Hon sökte i det längsta att slå tanken ifrån sig, men i hennes själ uppstego vittnen mot en man som ingen misstänkte. Hvar enda qväll gick hon orolig till sängs och sof ingen natt tryggt, ty när hon inslumrade, föll hon i rysliga drömmar och vaknade i kallsvett. Hon var rädd för hvarje ord som föll, hon gömde sig, när det kom folk, hon skalf, blott hon såg e1 främmande duk, och hvarje mynt hon tog i hand brände henne. Sommaren lead emellertid till slut, utan att mera spordes om hästhandlaren. Då skulle hon en dag ut i marken uti ett ärende, och hennes väg förde förbi en djup ora) något ofvanför gården. Då såg hon plötsligt en syn, som aldrig gick henne ur minnet. I djupet af oran satt en karl på huk och lutade sig öfver något, som låg framför honom på marken. Hon såg sin egen son sitta och taga näfven fall i en väska, räkna pengar med famlande händer och blinka med ögonen. Hon hörde honom hviska: så, nu må väskan på samma väg; hon kände både väskan och plånboken, och åsynen af allt detta och af den gapande oran, som hängde utöfver mannen och rofvet, var för henne åsynen af den onde sjelf, som lurade med djupa kalla ögon på hennes son. ) Gammalt svenskt ord för en stenig bergbacke, varu brukligt i flera svenska land:kap och värdt ut återupptagas i högsvenskan, Ofvers.