Dagens Nyheter – 28 december 1871, sida 1

folkhopar, otydliga som töcken-flockarne, som stundom lägrade sig på berget, rullade mellan och bakom dem. Men af fadrens berättelser lärde han, att det största hjeltedåd i lifvet är att lura i hästhandel och ha en tös i hvar bygd och ett märke af sin knif eller näfvo i de bredaste bröst och starkaste pannor på hvarje marknad. Fadren egde en piska med tung hålk, en knif i messingsslida och en anteckningsbok i silfverkedja, och på dessa ting såg Jon med vördnad och vaknande lust till det lif de påminde om. Men vägen till all denna hemlighet voro pengar och derför voro pengar tidigt Jons ständiga tanke. HSalborg märkte, att sonen, äfven långt efter han blifvit fullvuxen, hade en egen glädje i-det som skiner och glänser, blanka mynt, kläder och dukar med lysande färger, metallknappar, och isynnerhet knifvar, sedlar och piskor. När det kom folk öfver fjället, var Jon alltid tillstädes, gick rundt omkring dem, såg på dem, fingrade på deras kläder och blinkade med ögonen. Först trodde hon, att det var blott det främmande och sällsynta som väckte hans undran; men ibland hände det, att främlingar miste ett och annat — och alltid ting af värde — och att hon sedan fann dem i sonens gömmor. Då började hon frukta för det skaplynne, som yttrade sig i dess drag Än hade han rent af stulit annans egendom men stundom hade han också bytt sig til! EN KORSET VÄG LD