Dagens Nyheter – 28 december 1871, sida 1

Det måtte vara fjällifvet, sado de. Det var möjligt, sade hen: det hände så mycket der uppe, som kunde ingifva tunga tankar, och så vände hon försigtigt och pröfvande talet på den bortkomne mannen och märkte snart, att ingen hyste ringaste misstanke mot någon af hexnes hus. Hela saken kunde alltså begrafvas i evigt mörker. Hon gick in i kyrkan, bäfvande som en syndare, som vanhelgar stället med sina orena tankar. Presten talade om menniskans pligt att verka på förvillade själar. Det var icke allas kall, sade han, att träda fram som prester och ordets förkunnare; men fanns en man eller qvinna, Bom vore ställd i de vilkor, att det tydligen var hans eller hennes sak att säga det ord eller göra den gerning, som kunde väcka en syndare till omvändelse, då ve dem, om de icke lydde det stränga budet! Det förekom Salborg, som detta ord var sagdt endast till henne, och att presten utpekat henne för hela menigheten. Hon tyckte, att alla kunde se det på henne, och hon vågade hvarken lyfta ögonen eller röra sig. Men då gudstjensten var slutad, fann hon alla som förut, och hade något hos henne väckt uppseende, så var det hennes djupa andakt. Tungt stödd på stafven, fortskaffade hon sig åter upp öfver dalen, Det syntes henne, att hon fått ett tecken, och hon gick och köpslog med sig sjelf för att få prestens ord att lyda annorledes än han hört dem.