Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 2

honom bort från bygdelifvets frestande makt, och han samtyckte utan betänkande. Då tlyttade de upp på Rydals-fjällhedarne och lefde mänga år i fred och ro. När våren npalkades, kom väl stundom den gamla vandringslustan öltver Gjest; men med åren syntes hans sinne sätta sig, och snart drog han aldrig vårisens väg utan att ha bestämdt ärende. De hade ett enda barn, en son, som efter modrens vilja döptes till Jon, ty, sade hon, Cden som bor i en utöken som vi kan aldrig hälla sig nog nära Guds ord. Jon blef stor och stark, men hans uppsyn var tung och sömnaktig, och hvarje bestämdt uttryck försvann i de tjocka dragen. Men djupt under hans breda panna lågo två kattgrå ögon, som vanligtvis sofvo likasom hela mannen, men stundom voro i orolig rörelse och buro ond varsel om de drifter, som lurade innanför. Jm sommaren gick han vall; det var år ut och år in samma gång i samma stråk med samma ödsliga syn rundt omkring. Batt han derute, låg samma liflösa lugn öfver honom som naturen; han låg i ljungen med slutna ögon och sände blott då och då en död blick efter kor och getter. Men hade han kommit in om qgvällen och fått plats vid elden och blifvit torr och varm, då vaknade lifsandarne i hovom, då satte fadren sig bredvid, och så kunde de två sitta och hviska hela gvällen tillsammans, medan de håde