Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 2

-— I — ser folk, som är bara skinn och ben, komma fram för att skotta sig ett hål ut till luft och Jjus, då vill det synas, att icke heller själslifvet här uppe kan komma längre än till att gräfva sig fram till en liten titt uti dagsljuset för att hemta så mycken luft att man kan hålla ut än en natt under snön. Kommer så våren, tyckes det enda, man här har af den, vara den otillfredsstälda längtan, som följer tanken på dess intåg i dalen nedanför. Ty här uppe ligger ännu hela slätten randad af knifhvassa snögaflar; här hålla vattnen ännu tunga isbördor i sin famn och äro blott upptöade längs stränderna. Vid denna tid kommer väl folk öfver fjället, isynnerhet handelskarlar, som skola öfver från den ena bygden till den andra; men bättre farbart är här likväl icke än att fjällgården3 folk måste hjelpa dem genom drifvorna med djuren. När sommaren längesedan upptöat de tunga vinterminnena nedanför, och resande färdas in och ut, börjar det ändtligen också att tina och grönska i fjellets gräsgångar, medan största delen af högslätten endast byter den hvita snörärgen mot ljungens gröna eller mossans grå. Nu kommer mer folk, och äfven imvånarne sjelfva resa ned om sommaren; men antingen det är vinter eller sommar, består samqvämet med verlden utanför nästan cndust af berättelser, som hålla sitt intåg i tanken uti den ofta underbara skepnaden de fått på