Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 1

; Stockholms-Nyheter, Julhebgen, kristenhetens stora fest, i känslan af hvilkens betydelse eljest vidt skilda folk och individer mötas, ligger bakom oss. För vårt land har i yttre måtto och i allmänhet taget det gångna året i många hänseenden varit ett lyckosamt är, och detta har icke kunnat blifva utan all inverkan på firandet af julhelgen, dessa dagar, då hvar och en mer ostördt än eljest har tillfälle att höja sina tankar från det hvardagliga lifvets bestyr, dess äflan och sträfvan. I hufvudstaden har julen så till vida svikit. förhoppningarne, att slädföret alldeles försvunnit genom det starka töväder, som redan på julaftonen började och som fortsattes under juldagen samt i går natt med den verkan att vagnarne åter måst fram. På landsbygden närmast Stockholm lär det väl ännu vara hjelpligt före, men landtmännen och isynnerhet bergsbruksidkare och verksegare skulle ej ogerna ha sett om alltsammans gått i vatten, ty derpå är ännu brist. Icke desto mindre har lifligheten på hufvudstadens gator varit, såsom vanligt, under juldagarne mycket stor, och dagarne närmast före juldagen var den till öch med större än den på länge varit. Äldre handlande ha försäkrat oss, att julhandeln knappast i mannaminne haft sådana proportioner som i år. Äfven salutorgen företeddo i lördags en anblick, som var särdeles ovanlig. De voro nemligen förvandlade till riktiga skogar medelst den ofantliga mängd julgranar, som införts från lendet. Så var förhållandet med Hötorget, så med Kornhamnstorg, der till och med en dubbelall af granar ordnat sig utefter slussgrafven. Afverkningen gick med rask fart, och i många tusen får man räkna de unga granar som från skogarne inkommit för att som ljusbärare höja festens glädje i familjkretsarne. Kungliga familjen var julafton samlad hos enkedrottningen, der dyrbara julklappar gåfvos och mottogos och en supå intogs. En fin supå vankades väl icke den qvällen allestädes, men det är dock en glädje att med visshet kunna säga, att de flesta bord, som eljest ha den sorgliga vanan att stå toma, då voro jemförelsevis godt försedda, och att de hem, der så sällan någonting finnes, som bryter mörkret, julaftonen åtminstone hade ett ländt ljus. Äfven samhällets olycksbarn i dubbel bemärkelse, de å försörjningsanstalterna ina RA Er DA 8 tt g ER rt ES TPS